Eftersom det här är Österrike försöker vi först att lösa problemet utan tävlingsledare vilket inte går så bra eftersom kännedomen om lagarna är lika med noll och att vi istället förutsätter att det som är bra för en själv också är vad lagarna säger.

Alla skriker i mun på varandra, beskyllningarna haglar: ”Påstår du att jag ljuger?”- ”Ja!” och de andra borden ber oss att vara tystare men blir naturligtvis tillsagda att sköta sig själva istället.

Efter ett tag orkar jag inte med det längre utan förslår att vi kallar på tävlingsledaren vilket möts med skepsis (”typiskt svensken”) men så blir det och han kommer motvilligt lufsande och allt skrikande börjar om igen. Han konsulterar naturligtvis inte lagboken (nej, han kan den inte innantill) utan bestämmer sig istället för vem han tycker minst illa om vid bordet och dömer att spelföraren får lov att spela vilket kort han vill.

”Vi överklagar!” säger jag och partnern samtidigt vilket inte imponerar på tävlingsledaren eftersom han bara lufsar iväg tryggt förvissad om att det aldrig kommer att hända.

Österrike är på det sättet Mårten Gustawssons och BK St: Eriks våta dröm eftersom man visserligen kan överklaga men ingen gör eftersom det anses synnerligen ofint. I det som så fint kallas ”Ehrenrecht” avhandlas nästan alltid istället bara saker som har just med äran att göra. Som tex att säga att någon fuskar och faktiskt mena det och inte bara säga det som vi gjorde vi vårt bord. Oftast går det inte så långt som till ”domstol” utan efter att ha blivit anmäld ångrar man sig oftast under galgen, ber om ursäkt, anmälan tas tillbaka och alla är vänner igen.