Som presterade dåligt i nationella proven (NP) i matematik. Båda skolorna ville förstås till nästa års NP förbättra sitt betygssnitt. (Tro mig, vi kommer till bridgen snart.)

Skola A valde att veckan innan NP ägna varje dag, hela veckan, åt att låta eleverna räkna matematik. All annan undervisning ställdes in till förmån att eleverna skulle få gnugga matematik hela veckan så att provresultaten skulle bli högre. Ett så kallat ”quick fix”.

Skola B valde att tillsätta en utvecklingsgrupp som skulle fokusera på förståelsen över varför deras elever inte var så bra på matte. Utefter vad gruppen kom fram till förändrade man sedan arbetssättet och undervisningen på skolan.

Så vad är då fördelarna med de olika strategierna?
Skola A sparar tid och resurser. I NP kommer de antagligen öka sitt betygssnitt så på pappret kommer allt se bra ut. I verkligheterna kommer eleverna antagligen glömma bort det mesta dagen efter provet och i nästa kurs kommer de få det ännu svårare.

Skola B:s lösning kräver tid och resurser. Kanske kommer de inte nästa år ha förbättrat sitt betygssnitt för utredningen om varför eleverna är sämre på matte kanske inte är klar. I slutänden kommer de dock ha elever som kommer ihåg vad de lärt sig.

Men den största skillnaden är att Skola A kommer ha samma problem varje år. För de har inte förändrat något i grunden, de har inte heller förstått varför problemet finns. Skola B å andra sidan kommer med hjälp av förståelsen kunna utarbeta ett arbetssätt som på lång sikt gynnar eleverna och skolan.

Vilket sätt skulle du föredra att man använde på skolan där du är elev/du har dina barn?

Så vad har det här med bridge att göra?

Det finns ett problem i Sverige (det finns många men jag tänkte fokusera på ett): Bridgespelande juniorer åker inte till JSM-tävlingar.

Det är ett återkommande problem som blivit större för varje år som varit. JSM-lag har i flera år riskerat att bli inställt pga för få anmälningar. Och ja, det finns få juniorer i Sverige. Men sanningen är den att det finns tillräckligt många för att få ihop en ordentlig tävling. Problemet är som sagt att en majoritet av juniorerna inte åker till tävlingarna.

Så vad är SBF lösning på detta?

Att slå ihop svenska juniormästerskapen med de danska juniormästerskapen.

För om vi tar hit de danska juniorerna som vill spela så får vi nämligen ihop en tävling utan problem. (12 hela lag!) Jag tänker inte gå in på den problematik som uppstår när man spelar en RR men sedan delar ut priser i olika klasser trots att man mött alla lag.

Om vi nu funderar ett tag på exemplet med de två skolorna. Vilken skolas strategi tycker ni att SBF använder?

För mig är det uppenbart att SBF tillämpar Skola A:s strategi som också kan benämnas för NPM (New public management) som är en nyliberal styrningsstrategi som uppkom inom näringslivet. Den utgår från ett kundorienterat och målrationellt perspektiv där en viktig faktor är mätbara mål.
Något som våra politiker i Sverige tycker är helt underbart (läs nationella prov, PISA, OECD osv).

Problemet med politik och skola är att de i grunden oftast vill olika saker. En politiker vill fixa problem snabbt för snart är det val. För att få behålla sitt jobb behöver politikern kunna visa en positiv trend (eller iaf inte negativ om det redan var bra från början). Detta görs enklast genom ett siffersystem.

En skola sysslar med att lära elever kunskap. Snabba förändringar är oftast dåliga och ogenomtänkta och kan ha förödande effekter (exempelvis är det först nu på 2000-talet som vi ser effekterna av reformen som kom i början av 1990-talet, dvs 10 år senare).

En annan nackdel är att för politikern räcker det med att visa upp ett bra resultat just nu under detta år. Men elever, den kommande generationen, vill vi helst ska vara vettiga för alla framtid.

Att låta elever råplugga en vecka inför ett prov är en tillfällig lösning. Tar man bort lösningen (att råplugga en vecka) kommer vi vara tillbaka på ruta 1. Om vi istället försöker förstå varför något är som det är och sedan se hur vi kan ändra på det kommer problemet försvinna eftersom vi har ändrat på sättet vi tänker och agerar.

Tillbaka till bridgen. Juniorer vill inte spela JSM-tävlingar. SBF har valt att slå ihop svenska och danska mästerskapen.

Det gav ju ett positivt resultat i år. 12 lag anmälde sig (en markant ökning i relation till tidigare år då antalet lag varit runt 7-9 om jag kommer ihåg rätt). Så om vi bara ser på statistiken så har ju SBF gjort något fantastiskt! Tävlingen verkar vara på väg upp. Vi riskerar inte att den blir inställd. Problemet löst. Alla är glada.

Men för att den här lösningen ska vara bestående behöver tävlingen vara hopslagen varje år. Separerar vi på tävlingarna borde problemet återkomma. För att slå ihop tävlingarna borde inte ge följden att fler vill spela, eller? Kan det till och med ge effekten att färre vill spela? Vad händer om Danmark vill separera tävlingarna men Sverige ha kvar eller vice versa?

I höst kommer JSM-par, nej jag menar JSDM-par gå av stapeln. Tävlingen kommer spelas i Danmark. Tänk er själva att åka till ett annat land för att spela ett svenskt mästerskap. Å ena sidan låter det helt sjukt att åka utomlands för att spela ett svenskt mästerskap men å andra sidan är det rättvist eftersom de danska juniorerna åkte till Sverige för att spela JSDM-lag nu på våren.

Jag har haft en juniorkurs under detta läsår. Hur ska jag motivera mina elever att åka till Danmark för att spela ett svenskt mästerskap? Hur ska jag förklara för deras föräldrar att deras 12-åriga barn måste åka jättelångt bort (till ett annat land!) för att spela en tävling? Och när jag väl gjort det: Hur ska argumenten gå när det kommer till ekonomin?

Ekonomin är förstås alltid svår. Det kanske till och med hade varit dyrare för dem att åka till Umeå och spela. Men det brukar vara billigare att spela tävlingar i Sverige än att åka till ett annat land att spela, särskilt när det kommer till boende. Det är iaf vad min erfarenhet säger. Undantaget är väl om de lägger tävlingen i Köpenhamn, men så fort den hamnar någon annanstans lär det bli dyrare.

För juniorer i Stockholm är ekonomin inte ett problem för S:t Erik har som policy att stå för alla kostnader för JSM-tävlingar och riksläger. (Problemet är förstås att det blir dyrare för S:t Erik men vi får väl höja bordsavgiften eller nått..) Men för mindre klubbar som inte har samma ekonomi? Som kanske knappt har råd att sponsra sina juniorer att åka till en annan stad i Sverige? Vad ska de juniorerna göra?

Eftersom SBF inte har gått ut med att detta är en temporär lösning medan man arbetar med det riktigt problemet så tänker jag utgå från att detta är den lösning SBF tänker sig just nu. Jag vet dock att man ska utvärdera projektet vid årets slut. Jag kan redan nu tänka mig diskussionen. ”Vi fick fler lag. Bra initiativ. Vi kör vidare. Mötet avslutat.”

Men ska jag vara helt ärlig så anser jag (om det inte redan framkommit) att SBF har tagit ett riktigt ”lathets-beslut”. Detta är en äkta quick fix, en riktigt ful sådan dessutom, som på intet sätt löser problemet ”juniorer åker inte till JSM-tävlingar”. Att importera danska juniorer kan inte vara en hållbar lösning (då kan vi lika gärna bara spela NM varje år så får övriga Norden också vara med).

SBF behöver ta sig an problemet och förstå VARFÖR juniorer inte åker till JSM-tävlingar. Sedan göra en strategi för att förändra SBF:s agerande gentemot tävlingarna och Sveriges juniorer.

Rekommenderad läsning till styrelsen: Lärandebaserad skolutveckling av Hans-Åke Scherp