Det ser illa ut för svensk bridge.
”Where have all the good men gone
And where are all the gods?
Where’s the streetwise Hercules to fight the rising odds?
Isn’t there a white knight upon a fiery steed?”
Men sent en natt kom jag på vad vi först behöver.
”Late at night I toss and I turn
And I dream of what I need
I need a hero
I’m holding out for a hero ’til the end of the night”.
Vi behöver en ny ordförande och jag nöjer mig inte med vem som helst.
”He’s gotta be strong
And he’s gotta be fast
And he’s gotta be fresh from the fight
I need a hero”.
”
Det är bråttom för snart kommer valberedningen att föreslå omval.
”I’m holding out for a hero ’til the morning light
He’s gotta be sure
And it’s gotta be soon
And he’s gotta be larger than life!
Larger than life”.
Och nu tänker jag istället på hur bra det kommer att bli.
”Somewhere after midnight
In my wildest fantasy
Somewhere just beyond my reach
There’s someone reaching back for me
Racing on the thunder and rising with the heat
It’s gonna take a superman to sweep me off my feet”.
Var är min hjälte?
Sidor
Oops. Blev fel
Sidor
Det mesta inom svensk bridge går fel just nu: usel ekonomi, sjunkande medlemsantal och de juniorer som skulle vara framtiden finns det snart inga kvar av.
Värst av allt är hur det ser ut bland klubbarna ute i landet och de som är ryggraden i svensk bridge. En del har tagit klivit upp ur källarna men alltför många saknar en modern verksamhet utan är helt avhängiga av några få hårt arbetande ideella krafter där ordföranden ofta både är tävlingsledare och håller i kurserna (om det nu hålls några). Att verksamheten helt är inriktad på breddbridge är legio för allt annat är för arbetskrävande och att rekrytera juniorer ses som en omöjlighet.
Vad gör förbundet?
Jag pratade med ordföranden för en av våra största klubbar och under kanske 25 år hade förbundet inte en enda gånga lyft luren och frågat: ”hur är det?”, ”hur går det?” eller ”finns det något vi kan hjälpa till med? Istället har förbundet haft två anställda som på heltid sysslat med
BIT-projektet.
Vår ordförande och styrelse borde för länge sedan inlett en offensiv satsning för att vända den negativa trend vi befinner oss i.
Snart är det för sent.
Sidor
Många gånger har det sagts: vi har världens bästa juniorer, men väldigt få. Nu har återigen (för tredje gången om man räknar par och lag) JSM ställts in.
När jag förra året klagade på antalet juniorer sa man att antalet var friserat förr. Märkligt nog spelade vi distriktskval och sedan semifinal i JSM lag innan man (vilket jag som mindre framgångsrik junior på början av 80-talet hoppades) fick spela final.
Att samarbetet med Danmark bröts (någon upprörd skribent framhöll att vi fått minskat antal deltagare eftersom mästerskapen inte avhölls på svensk mark, något som inte precis utvecklingen bekräftat) kanske var bra eftersom vi nu ser det hela i sin nakna eländighet:
VI HAR EN AKUT JUNIORKRIS I SVERIGE!
För några år sedan skrev juniortruppen ett öppet brev till styrelsen. Resultatet blev, efter ett par upprörda svar från styrelsen om hur fel vi hade, att vi bildade en projektgrupp som la fram ett förslag benämnt ”Juniorlådan”.
Min besvikelse var stor när det från styrelsen framhölls att man inte ville engagera sig mer än passivt: initiativ och framdrift ska ske på klubbnivå och förbundet bidrar med stöd i form av material och viss annan aktivitet (som ex vis träffar för ledare).
Som jag ser det är detta fullständigt fel approach. Att jobba med juniorrekrytering innebär flera arbetsamma steg och en stor uthållighet. I tråden ”Image” framhåller jag också att vi jobbar i en uppförsbacke vad gäller allmän syn på vad bridge är. Det finns idag flera studier som bekräftar bridgens positiva effekter i skolan, men vad vi behöver är ett aktivt PR-arbete.
Vi har bra tekniker som bl a tagit fram ett utmärkt utbildningsmaterial. Men ett sådant material är inte så användbart om man inte har några juniorer att lära ut till…
IMO behöver vi en från centralt håll starkt understödd process. Detta kräver säkerligen minst en heltidare som BARA arbetar med juniorrekryteringsfrågor, och det kostar förstås pengar. En övergripande strategi och ett samordnat arbete KAN – utan att garantera något – möjligen vända den katastrofala trenden.
Se på ”skolebridge” i Danmark (bl a på Facebook). I Norge finns det speciella juniorklubbar. Se på Frankrike, Polen, USA! Dessa länder mäter vi oss med vad gäller den absoluta eliten, så varför ska vi då vara i strykklass vad gäller juniorrekrytering?
Min uppfattning är att vi måste förbereda en diskussion och diametralt ändra SBFs angreppssätt på juniorrekrytering (+utbildning +klubbintro). Det förutsätter ett allmänt engagemang från klubbar och distrikt att påverka, och min förhoppning är att man vill göra det inför, och under, Riksstämman i höst.
Sidor
Allt förändringsarbete måste ledas och styras från toppen. Danmark är ett lysande exempel - över 100 skolor, kanske många fler?, har nu bridge på schemat godkänt uppifrån från högsta statlig nivå. Svenska Bridgeförbundet har visat sin oförmåga att ta tag i den mycket negativa trenden, trots att det stått klart för initierade att långsiktigt, ej billigt, arbete måste göras. Domen kommer att falla hårt på de (o)ansvariga att de fantastiska svenska juniorresultaten ej har förvaltats. Om inte detta blir den viktigaste punkten på kommande årsmöte så är det ytterligare ett bevis på vår stora inkompetens och ointresse. Nu måste beslut tas att ekonomiskt satsa på svensk juniorverksamhet och att anställa en heltidsarbetande engagerad ansvarig. Det kommer att ta tid, men början måste vara NU! ”Kejsaren har inga kläder!”
Sidor
”En ideell organisation är aldrig mer än en generation från sin egen undergång”
Citatet kommer från en skicklig och entusiasmerande föreläsare, Bengt Samuelsson, som jag mötte under min studietid. Om det är sant har vi bråttom nu.
Sidor
Det här skrev jag nyss i en annan tråd (ja, jag skrev det i fel stil):
Det värsta är att vi tappar drygt 100 och nästan en tredjedel av våra juniorer när vi går från 344 till drygt 200. På ett år!
Det blir värre.
Jag försökte ta reda på hur många av dessa som egentligen är aktiva (och med aktiv menar jag att man spelar minst en gång i månaden) vilket inte är helt enkelt. Det finns en rankinglista där 65 juniorer är med och man kan leta vidare för att se hur ofta de spelar.
Min bedömning är att vi har färre än 50 aktiva juniorer i hela landet (felstil igen).
Sidor
Vårt Bridgeförbund har gjort många lovvärda (dyrbara?) försök att bli antaget/godkänt som idrottsrörelse, hittills utan framgång, tyvärr. MEN….en idrottsrörelse prioriterar väl alltid ungdomsverksamheten? Utan undantag! Vad gör förbundet? Har vi inte ett samhällsansvar att engagera ungdomar? Vilka beslut tas för att öka rekryteringen? Hur mycket anslås i budgeten för att aktivt stimulera detta? Hur många arbetstimmar lägger kansliet/förbundet ned på aktiv ungdomsrekrytering? Minibridge var ett utmärkt projekt, men uppföljningen? Båten sjösattes men sedan fick vinden styra, inte lätt då att komma till sitt mål? Dessutom, vilket är rekryteringsmålet?
Sidor
Helt fel! Förändringsarbete skall initieras och drivas från basen! Dock naturligtvis med stöd från ledning. Men det tenderar att bli en j-a massa gnäll och krav på att andra ska utföra det man vill se gjort.
GÖR NÅT SJÄLV! Om vi inte har engagerade medlemmar så kan vi inte förvänta oss att styrelser på olika nivåer ska göra allt åt oss.
Sidor
Det här var IMO ett märkligt inlägg. Jag är ingen expert i vetenskapen ”Change Management”, men en del har jag allt läst. Inget av det jag studerat stödjer i alla fall att förändringsarbete inom en organisation ska (be)drivas nedifrån. Tycker Peter att i ett företag det är de anställda som ska formulera strategier och sätta upp ett program för förändring medan ledningen och styrelsen ”stödjer”?
Vi har väl ändå valt personer till höga förbundsämbeten med förtroendet att det är DE som ska leda oss klokt?
Däremot kan basen förstås påkalla eller föreslå förändringar och ställa upp och hjälpa till med att arbeta för den, och det är precis det som händer här.
Att kalla detta för en ”j-a massa gnäll” är osakligt och felaktigt. Lars har ställt upp, och fortsätter göra det, som få för våra juniorer. Eva har lagt ner otaliga arbetstimmar på professionellt arbete på coachning och teambuilding för våra juniorlandslag. Bägge, naturligtvis (!), utan någon betalning.
Min egen insats får andra bedöma. Men förra året, precis när jag avsagt mig kaptensuppdraget, i början av sommaren, tog jag kontakt med min dåvarande chef, tillika styrelsemedlem. Jag erbjöd mig att ställa upp och ta vid där ”Juniorlådan” gått i stå: hjälpa till att formulera en strategi för juniorrekrytering och vidare arbete. Förutom två muntliga kontakter kom ingen reaktion. Efter det att två månader gått utan återkoppling sedan den senaste korta diskussionen, då jag bad om att man inom styrelsen skulle diskutera evt intresse, kunde jag i november – nästan ett halvår efter det första förslaget - konstatera att inget intresse förelåg.
Det är bekvämt att inte göra något! Vi människor är i grunden inte särskilt förändringsbenägna, men vi som arbetar eller arbetat med juniorfrågor ser den kris vi har. Att då anklagas för att prestera en ”j-a massa gnäll” är givetvis inte särskilt motiverande. Det hade förstås varit intressant att höra om medlemmar inte anser att det föreligger någon juniorkris, eller att man av annan anledning inte bör göra något. Eller kanske de själva har något förslag på vad som bör göras eller kan dela med sig av vad man redan gjort?
För det är klart, anser man att allt är bra och vi inte bör kavla upp ärmarna och ta tag i det här så kommer det inte att hända något hur mycket än en styrelse eller Riksstämma bestämmer. Så visst behövs det att medlemmar och klubbar runt om i Sverige är villiga att börja jobba med det här; på ett realistiskt, planerat och uthålligt sätt. Med detta menar jag att man måste etablera en process som inte försöker göra allt på en gång utan i stället ser till att alla hörnstenar finns på plats, och hellre på ett visst antal utvalda platser än (i början) för utspritt. Man måste också låta det ta den tid som krävs för att alla inblandade ska ”hinna med”, och det inkluderar ex vis skolor och – som jag ser det – imagebyggnad. Man måste m a o ha ett bättre helhetstänkande!
I sin tur betyder – i alla fall för mig – ett ”helhetstänk” att det är givet att det måste formuleras, styras och stödjas från centralt håll, både för att samla olika tankar och att på bästa sätt använda resurser.
För egen del anser jag att det vore katastrofalt och närmast brottsligt mot vår tankesport att inte göra något! Och enligt min uppfattning måste vi ha eller få en ledning som är villig att leda oss hjälpare till ett resultat och en förändring!
Men, jag kanske har fel.
Sidor
Naturligtvis krävs både och! Men om utvecklingen är mycket negativ, har inte förbundet det övergripande ansvaret? Menar du verkligen Peter att om det inte sker något underifrån så är det bara för förbundet att konstatera detta. Inget övergripande ansvar? Situationen är ju katastrofal beträffande bredden och tillväxten. Ett (1) enda lag anmält till Junior-SM lag, trots inbjudan i mycket god tid, talar sitt tydliga språk. Detsamma gör Torbjörns uppskattning av antalet aktiva junisar.
Sidor
Det är så konstigt att vi har en juniorkris samtidigt som vi har världens bästa juniorer, och därmed hyggliga förutsättningar att ragga nya med hjälp av dom.
Det kostar såklart en rejäl slant - men avlöna två av våra tjejjuniorer att åka runt och ragga. Jag tänker mig att man ska sikta på att attrahera tjejer endera på gymnasienivå eller första året på universiteten. Berätta att den coola (nåja) bridgen har fått oss att resa världen över och vinna allt som går att vinna.
Varför sikta in sig på tjejerna? Jo, då kommer killarna automatiskt, är det något som unga smarta killar vill göra så är det att umgås med unga smarta tjejer.
Sidor
Nu vet jag att förbundet (läs Carina) skickar ut pressmeddelanden efter att vi vunnit mästerskap. Det känns dock ändå märkligt att det går att räkna de intervjuer vi juniorer gjort efter JVM- och Mixed EM-guldet på ena handens tumme. Självklart borde dessa segrar ha utnyttjats mer i marknadsföringssyfte.
Jag har själv gjort några halvhjärtade försök att få till något med lokaltidningarna i Stockholm och det känns faktiskt inte som att det är omöjligt även om det inte gett något (än). Det som krävs är en bra vinkel och lite ihärdighet. Jag är övertygad om att samtliga landslagsspelare (inte bara juniorerna) ställer upp om vi bara blir tillfrågade. Det kan dock inte vara spelarnas jobb att fixa fram mediebevakningen.
Sidor
Ola, problemet är att det inte är SÅ lätt att få tag i juniorer.
Naturligtvis är det en bra idé att få några yngre krafter att hjälpa till med bl a skolrekryteringen. Men det räcker IMO dessvärre inte.
Vi har några hörnstenar i juniorrekryteringen, och min uppfattning är att SAMTLIGA måste falla på plats för att vi ska lyckas:
1- Vi ska se till att få imagen vi behöver. För unga: det är kul och coolt! För skolan och föräldrar: ett spel som är utvecklande på X antal fronter. När vi väl kommer till skolan måste manegen vara krattad!
2- Komma in i rätt miljö. Skolan måste släppa in oss på schemat och vi måste skapa regelbundenhet. Fritidsgårdar kan vara ett alternativ; själv tror jag mindre på det. Vilken åldersgrupp? Hur ofta? Skolor tenderar dessvärre att se oss som en plats man kan skyffla dem som inte vill spela fotboll eller fördjupa sig i matematik, och man lägger konsekvent studiedagar och annan frånvaro till de dagar man har ”Elevens val”. Här kommer imagen in igen!
3- Bra rekrytering: här kan Olas förslag komma väl till pass. Bra att inte ha en mängd gråhåriga äldre gentlemän (som jag själv, fast man då kanske kan stryka ”gentle”) som mässar, utan unga spelare som kan vittna om hur kul det är och vilka möjligheter man kan få (läger, resor, kontakter…). Men, i Varberg hade man stor framgång med ”morfars och mormorsbridgen” där typ 70-åringar kom med sina barnbarn – flera U16-spelare kommer från just det spåret!
4- Resurser att leda uthålligt. Skapa en kritisk massa av ledare så att inte allt hamnar på en eller ett par personer (om man inte betalar, men det är det få som kan/vill). I början krävs nästan alltid en ledare per bord. De som är där måste vara intresserade och entusiastiska, men behöver inte vara hyperetablerade klubbspelare. (En eloge till Norrköpingsbridgen som har många ledare som glatt ställer upp ofta och mycket!)
5- Det kanske svåraste av allt: få ungdomarna till klubben. Visst kan man anföra att det är bra i sig att lära ut bridge, kanske några senare i livet drar sig till minnes och tar upp bridge igen. Men vårt mål måste väl ändå vara att få juniorer till klubbarna? Då krävs dels att klubben fixar till så att ungdomarna bjuds in och att man sedan genomför en regelbunden kul aktivitet, och kanske också kompletterar de(n) ordinarie spelkvällen(-arna) med ett par juniorbord där man kan börja och sluta lite som man vill och där någon kan rycka in och hjälpa till. Och så krävs förstås en viss kritisk massa av ungdomar – det är viktigt att ungdomar ser andra ungdomar.
Får man till ett par skolor på en ort (jag tror: bättre en klass var i två skolor än två klasser i en) kan man ordna skolmatcher, får man till två skolor i ett distrikt kan man ordna stadsmatcher.
6- Uthållighet. Det kommer att ta några år innan vi ”fått upp andan” och det är lätt att ge upp.
Det här är förstås mina synpunkter. Min poäng är att jag anser att vi måste diskutera så att alla goda idéer kan komma fram och leda till något konkret. Då behövs samordning…
Sidor
Det största problemet i svensk bridge idag är att man möts av en massa högfärdiga/asociala människor när man lirar. Visst, vi kan säga att vi har en fantastisk bridgefestival och världens bästa juniorer, men efter 13 års bridgespelande så ser verkligheten ut såhär för en vanlig spelare som jag:
1) Efter alla dessa år med spel i princip varje vecka i Uppsalabridgen hälsar färre än tio på mig när jag kommer. Ska den absoluta sanningen fram så är det färre än fem men jag hälsar på ytterligare fem och då hälsar de tillbaka.
2) Ytterligare från Uppsala: Jag blev inblandad i en fuskprocess för några år sedan. Efter det har en av styrelsepersonerna i Upplands bridgeförbund slutat hälsa på och prata med mig. Så pinsamt löjligt så det går knappt att beskriva!
3) Bridgen i Enköping är på väg att dö ut. Klubben har runt 50 aktiva spelare och medelåldern är minst sagt hög. Ekonomin är körd i botten. Någon junior har inte börjat lira under mina 13 år där förutom ett par ungar som spelade 3-4 ggr med sina morföräldrar. Jag tror faktiskt att det bara börjat lira en junior i Uppland de senaste 13 åren. Jag kan då inte komma på någon mer.
4) Att marknadsföra bridge lokalt till skolungdomar och tro att det ska funka är givetvis både naivt och dumt. Däremot har vi fantastiska lokaler som kan utnyttjas till allehanda spel och mer coola aktiviteter. Varför inte starta spelklubbar för ungdomar i våra tomma lokaler? Det är med garanti tomt i de flesta på helger och helgkvällar. Sedan smyger man in bridgen i aktiviteterna: Ni får vara här, motprestationen är att vi lirar bridge vid vissa (delar av) tillfällen.
4) Jag vet nu efter alla dessa år att det är många bridgespelare som inte är speciellt sociala, men det finns fan tame ingen annan utväg än att se till att det blir en social och välkomnande atmosfär i bridgelokalen: Vilken vettig ungdom skulle ens fundera på att umgås med personer som varken hälsar eller verkar förmögna att ens prata om något annat än brickan som senast spelades, eller möjligen skälla ut partnern för det horribla misstaget denne gjorde just?
Jag tycker att det är bra att Martin och Torbjörn vågar stå ut med sina åsikter. De är ju etablerade i bridge-Sverige. Att jag ansluter kan förhoppningsvis lyfta vissa frågor jag ser. Att jag sedan är en total nobody i 98% av bridge-Sverige det har jag lärt mig att leva med då jag dels har väldigt trevliga vänner i Enköpings BS (som iofs snart läggs ner) och att jag verkligen älskar att spela bridge.
(Något editerad CW)
Sidor
Jag tycker det är oerhört lågt att anklaga nån för fusk på det sätt som du nyss gjorde. Det hör inte hemma här.
Sidor
Snälla, låt inte denna viktiga tråd spåra ur.
Utan att peka finger på någon individ: avhåll er från personangrepp utan fokusera på grundproblemet. Torbjörn pekar på en rad saker, själv har jag valt att koncentrera mig på juniorfrågan.
Kjell, väldigt bra att du deltar i diskussionen, det är värdefullt! Mht situationen i din klubb kanske du och dina klubbkamrater borde sätta er ner och titta på en möjlig framtida strategi? Jag känner förstås Enköping så dåligt att jag inte ska uttala mig om hur, det vet ni givetvis bäst själva.
Tråkigt om du möter snorkigt och ohövligt motstånd. Jag måste ha en väldig tur, eftersom jag nästan bara möter trevliga personer i Linköping och Norrköping, även om något undantag kan förekomma. Jag såg i senaste ”Pass” från S:t Erik lite om förhållningsregler, fint initiativ tycker jag – något för andra klubbar att ta efter? Under alla omständigheter är trivseln såväl en väldigt viktig sak som något jag tror klubbar måste jobba med oavbrutet.
(Sedan spelar jag ofta med Calle R som skapar god stämning vid borden, den elitspelar han än är – senast för någon vecka sa en motspelare: ”inte får man några poäng mot dig, men trevligt är det ändå….” Så kanske vi alla har lite att lära att även själva skapa trivsel?)
Fint med förslag, och det är ju därför jag skrev: för att få igång diskussionen! Vill dock mana till försiktighet vad gäller andra spel. Kanske man kan blanda med typ Monopol eller brädspel? Vi vill (väl?) marknadsföra bridgen som en aktivitet som utvecklar, kanske t o m som en social ersättning för/komplement till dataspel (något som jag tror de flesta föräldrar oroar sig lite för) och fjärran från penga-gambling? Men jag tror du kan vara inne på något om att kunna kombinera aktiviteter, intressant!
Men bäst: bra att du är med i diskussionen, fortsätt, och hoppas också att andra ”hoppar på”!
Sidor
Definitivt inte på en anslagstavla.
Sidor
I Norrköpingsbridgen har vi sedan ett antal år försökt göra något för att rekrytera juniorer. Vi kan intyga att det kräver mycket arbete och uthållighet. Vi har stött och blött olika idéer och byggt upp en del erfarenhet, men vi har långt krav till att vara där vi skulle vilja vara.
Vår första juniorgrupp som träffades varannan vecka resulterade efter fem år i fyra juniorer som ibland spelar på klubben. Vi är mycket glada för dem, men vi behöver fler för att föryngra vår klubb.
Sedan två år är vi aktiva med ett skolbridgeprojekt. I detta gör Martin Löfgren (f.d. juniorkapten) stora och värdefulla insatser sedan ett år och ansvarar för en av de två skolor som vi är på. Skolbridgen kräver väldigt stor ”personaltäthet”. Från klubben har under året 22 frivilliga ställt upp.
Vi har experimenterat med olika aktiviteter såsom lunchbridge, elevens val och after-school. Det vi upplever som den mest tacksamma målgruppen är elever på mellanstadiet. ”Betalningen” för de många frivilligtimmarna är glädjen och energin som sprids av några 11-åriga tjejer som kommer springande med lunchmackan i munnen för att hinna spela ett par givar extra på lunchrasten.
Några av mellanstadieeleverna har börjat spela lite på nätet. Ett par har funderat på att åka på läger, men har inte fått det är passa in i sina överfulla fritidsscheman. Det vi fortfarande kämpar med är hur vi ska få ungdomarna till klubblokalen.
Vi har alltså inte bara passivt suttit på våra händer. Trots det (eller just därför) tycker vi att förbundet måste göra MYCKET MER för att få igång en juniorverksamhet. Kursmaterialet som tagits fram är bra, men det behövs också andra insatser. När det gäller att skapa en positiv image är det vi kan göra på klubbnivå mycket begränsat (att par reportage i lokaltidningen). Här behövs en nationell strategi. Större insatser som att exempelvis (som i Polen) få igång bridgegymnasieskolor är exempel på sådant som behöver hanteras på central nivå.
Förbundet bör sätta mål för vart man vill komma med juniorbridgen. Sedan behövs strategier, planer och RESURSER. Vem gör vad, när? Alla goda idéer kokar förr eller senare ner till hårt arbete. Att bygga en ny generation bridgespelare är inget undantag. Detta klarar vi inte ensamma ute i klubbarna.
Sidor
Många, många av oss har en ideell ådra i vårt inre. Vi tar gärna fram den och det är naturligt att bidra i de sammanhang som vi befinner oss i och som vi själva brinner för.
Ideella krafter som brinner för något kan utföra storverk. Men för att detta storverk ska ha en chans att bli något mer än ”one night stands”, det vill säga något som inte faller om en eller par personer blir sjuka, får ändrade livsförhållanden, flyttar eller något annat som kan hända vem som helst, så måste det finnas en övergripande struktur i vilket det egna arbetet kan haka tag. Självklart ska det bedrivas juniorarbete lokalt, men när man har fått tag i några stycken, så går det inte att räkna med att deras favoritsyssla ska bli att gå till klubben och spela med åldringar som de flesta av oss definieras som i deras ögon. Det måste finnas aktiviteter som är riktade till juniorerna, och ganska tidigt möjligheten att träffa fler juniorer, utöver de få (1,2, 3, 5, 7?) som man blivit på sin hemmaklubb. Det måste vara enkelt att få till små tävlingar till exempel. Finns det 4 juniorer i Norrköping borde vi kunna erbjuda en dags tävling i Stockholm, Varberg, Sundsvall eller varhelst det finns lika många till.
Jag frågar efter dem/oss som vill jobba för att juniorerna ska vilja komma. Men jag frågar också efter dem som på ett övergripande plan vill hjälpa till att strukturera, och efter dem som vill tänka in det i en större budget, efter dem som tycker att om det bara finns en enda junior som vill satsa på sin bridge på en klubb, så ska vi göra allt vi kan för att det ska vara möjligt och att man ska få den support man vill ha och behöver.
Vi har världens bästa juniorer, mätt till resultat i internationella tävlingar. Men om någon inte kan vara med längre? om någon tappar lusten? om någon tycker att det är för kämpigt att hålla nivån nu när det inte finns någon enda person som frågar hur det går för dem? Då kommer denna sanning att snart vara historia.
För att ta Lars på orden och säga att Kejsaren är naken; min junior som har varit med i U16 ett par år, har gått hela tiden sedan fjärdeplatsen i JVM, utan att någon från varken klubben eller förbundet har ställt frågan: hur går det för dig nu? Ingen juniorkapten, inget truppläger, ingen utbildning för en som kommit lite längre, no nothing….
Vi måste vilja jobba på alla nivåer nu, inte skicka frågan mellan oss och säga att det är någon annans ansvar. Och vi vi har ju världens bästa sak att jobba för, en aktivitet som utmanar, utvecklar, stimulerar lärande, bidrar till ökad kommunikationsförmåga, helt enkelt en sysselsättning för dem som har sin bästa muskel i huvudet och inte i benen. Kom igen, visst kan och vill vi!
Sidor
Det borde inte behövas men eftersom frågan kom upp vill jag slå ett slag för rätten att kritisera.
För kanske 10 år sedan frågade förbundet om jag ville vara rådgivare till medlemskommittén och jag tackade ja eftersom jag såg mig själv som ordförande inom en snar framtid.
Jag hörde aldrig av dem och istället har jag försökt att påverka härifrån med varierande resultat. Jag föreslog tex ett nyhetsbrev via mail vilket avfärdades men efter några år trillade poletten ner och sedan 2015 kommer Medlemsnytt en gång i månaden.
Jag kritiserade avsaknaden av IAF i Allsvenskan Div 3 vilket bedömdes som ”för dyrt” men efter några år hittade man tydligen pengar.
Själva yttrandefriheten stod mer eller mindre på spel när den nya hemsidan lanserades och styrelsen med ordförande Pontus Silow i spetsen hade den absurda idéen att förstasidan bara skulle vara för ”samarbetspartners” och ”de som var intresserade av att börja spela bridge” och allt annat skulle ligga ”ett par knapptryckningar bort”. Det hela blev fullständigt sågat av mig och många andra här, förbundet backade för annars hade du möts av en stor LeoVegas-logo, aktiviteten på forumet hade varit noll och du hade aldrig fått läsa det här.
Listan kan göras längre men det är mer produktivt att titta på vad jag INTE fått gehör för. Överst på listan står naturligtvis höjda medlemsavgifter men där är jag faktiskt övertygad om att en höjning nu kommer på Riksstämman i höst (även om det naturligtvis är alldeles för sent och att den blir för liten).
Vad jag däremot misslyckats fullständigt med är att få er, och inte minst Riksstämman, att förstå vilket katastrof BIT-projektet är och hur illa det har skötts av Pontus Silow. Jag har sedan strax efter starten varnat för bristande insyn, skrattretande tidplan och avsaknad av budget till ingen nytta.
2017 valde Riksstämman Pontus Silow till ny ordförande och är nu på väg att göra samma misstag. Vi har haft för många förlorade år och jag skall göra ett sista försök att förklara vad som hänt i BIT-projektet och varför vi behöver en ny ordförande.
Sidor
Starta kortspelsföreningar för juniorer med bland annat Magic: The Gathering och Bridge.
Sidor
Jag har just kommit hem från Påsk-lägret i Varberg. I år samlade det 9 juniorer - 6 juniorer från sex olika klubbar samt tre juniorer från Albrekts. Min roll har idag varit att spela med våra nya 11-åringar och det har varit fantastiskt roligt.
Jag vet att Norrköping är på rätt väg - det gäller att bygga upp en klubborganisation och anda som vill jobba med juniorbridge. Då kommer klubben att lyckas på sikt. Det finns många exempel där det har varit - en mans show - och då kommer man tyvärr att misslyckas.
Själv försvann jag från bridgebordet och klubben i augusti, men har nu börjat göra come back - jag lägger all min tid på juniorerna! Tack vare en stark organisation i klubben har vår juniorbridge snarare utvecklats än motsatsen under detta halvår.
Summa summarum - det gäller att bygga en klubborganisation först innan klubben drar igång en juniorverksamhet.
Det är skoj att jobba med juniorer!
Sidor
Det finns flera sorters hjältar!
Sidor
I Danmark har Morten Bilde jobbat heltid 3 år från toppen för Danska Bridgeförbundet och steg för steg skapat en gedigen bas för utveckling av juniorverksamheten genom att göra underverk med Skolebridgen.
I Varberg har Janne Malmström gjort ett fantastiskt jobb från toppen av BK Albrekts och utvecklat Skolbridgen med god hjälp av engagerade mor- och farföräldrar.
Båda dessa är strålande exempel på att berget kan förflyttas. När ska Svenska Bridgeförbundet börja jobba med detta systematiskt från toppen? Och i anslutning till detta: Martin Löfgren gjorde ett omvittnat starkt arbete som Juniorkapten under 3 år med tillhörande stora framgångar i EM och VM. (Detsamma gjorde Per Leandersson under ca 4-5 år tidigare). MEN: Varför i all sin dar var inte förbundet det minsta intresserat av att använda Martin för fortsatt arbete (efter han avgått som Captain) i enlighet vad han beskrivit ovan? Han hade kunskap och engagemang! Vad låg bakom detta icke-beslutet? Martin fick inget besked och jag, som känner flera i styrelsen, uppsnappade heller ingenting. Varför denna tystnad? Ekonomi? Personkemi? Annat? Måste förklaras på Riksmötet!
Sidor
Bra Lars, och andra som kämpar för detta. Det slår naturligtvis tillbaka mot styrelsen om vi tappar en generation bridgespelare, att påstå annat är bara löjligt. Arbetet med att få in nya unga bridgespelare måste drivas professionellt, med en klar definition och delmål.
Detta kan förstås bara initieras och även finansieras av de som sitter på stålar och makt. Icke att förringa de som på distriktsnivå brinner för detta och utför mindre underverk med begränsade resurser.
Kan inte låta bli att förundras och förfäras av innebörden och avslöjanden i många inlägg i tråden.
Sidor
Jag anklagar ingen för fusk. Det här är kända fakta för alla som var inblandade.
Sidor
Lars, tack för dina som alltid kloka och vänliga ord. Men huruvida någon kontakt från styrelsen togs med just mig är egentligen inte så intressant. I all min högfärdighet så inbillar inte ens jag mig att jag är Guds gåva till juniorrekrytering
.
Det är själva attityden som är problemet. Den första reaktionen på det ”öppna brevet” 2016 var ”taggarna utåt” och en klapp på våra juniorhuvuden att förbundet minsann gjorde massvis för juniorer. Och visst har man gjort en del, men vad vi var ute efter var ju övergripande insatser med en helhetssyn för att få fler.
Läser Jans inlägg att ”Påsk-lägret” samlat 9 juniorer. NIO!!! Jan är en hjälte och en förebild och såväl hans insatser som kvalitén på lägren förtjänar 200 deltagare! Givet hur populära lägren är hos juniorer speglar det återigen juniorkrisen!
På Distriktsträffen 2016 blev jag – rätt arrogant ansåg jag då, men kanske färgad av min sinnesstämning – tillrättavisad. Styrelsen skulle absolut inte aktivt lägga sig i juniorrekrytering, det ska ligga på klubbarna, och dessutom har vi en juniorkommitté. Fair enough, men var ser vi resultaten?
Som jag skrivit i andra inlägg, jag har viss erfarenhet av projektarbete från mitt arbetsliv (och andra jag mött som haft minst lika stor erfarenhet säger samma sak): ett projekt som inte startas och aktivt stöds av toppen (här styrelsen) är dödsdömt innan det ens sjösatts.
I stället hänvisade styrelsen till distrikt och klubbar och kunde på sin höjd stödja materiellt. Ja, förutsatt förstås att det inte kostar pengar då, för budgeten är ju avhängig det faktum att man hellre tar gift än höjer medlemsavgiften… Då backade jag ur!
För att återgå till hösten 2018: mitt förslag var att diskutera en möjlig väg framåt (där jag kunde hjälpa till och möjligen leda ett projekt) med SBFs styrelse. Hade man lika halsstarrigt som 2016 förkastat allt vad förändring heter så hade det snabbt tagit slut.
Vi har en styrelse med flera fantastiskt kompetenta personer i fråga om organisation av bridgetävlingar, och som till sitt förfogande har bland världens bästa tävlingsledare. Vår Festival har världsrenommé. Lanseringen av Svenska Cupen har varit, vad jag vet, en succé.
På IT-sidan ropar man av tjänster av en synnerligen kompetent Tomas Brenning och har en icke föraktlig in-house-kunskap hos de anställda.
Med detta i bagaget är det närmast obegripligt hur illa skött BIT-projektet var de första åren. Det var mycket ”smooth-talking” på Riksstämmor och Distriktsträff, men var fanns substansen?
Från mitt perspektiv något ännu allvarligare: hållningen av ”förvaltarskap” snarare än ”vision”. Vi har ett projekt där vi ska fixa 30 000 medlemmar på nu något mer än ett år. Jag kan inte se annat än att meddelandet från styrelsen har varit ”Men, fixa ni det, klubbar!”.
För att dra parallellen med juniorer (för andra medlemmar är givetvis också hyperviktiga): en projektgrupp borde ha bildats med representant från, eller delegerad av, styrelsen som handgripligen och i direkt kontakt med ”basen” skulle gå igenom strategier och taktik för att komma till målet. Sätt upp delmål, rapportera månatligt, etc, etc. Men, nähä…
Vi behöver förändring, och vi behöver den nu!
Sidor
I Sverige har förbundet istället haft två anställda som i stort sett på heltid arbetet med BIT-projektet.
En var anställd som konsulent* men när det började kärva med projektet sattes han att knacka kod istället eftersom hans lön försvann in bland övriga lönekostnader och inte syntes.
När det i årsredovisningen står att BIT-projektet ett år kostat 1,7 miljoner är alltså den verkliga kostnaden egentligen närmre tre. Det här är naturligtvis rent mygel och gör att det är omöjligt för bland annat Riksstämman att bedöma den verkliga kostnaden.
(Det visade sig dessutom att den interna produktionen inte var den förväntade och att en stor del av pengarna var bortkastade).
*En konsulent på förbundet har traditionellt varit de som varit ute i landet och hjälpt klubbarna.
Sidor
Att förändringsarbete måste drivas från toppen i en organisation är egentligen trivialt – i annat fall finns vare sig resurserna eller prioriteringarna i den dagliga verksamheten. Det har 25 år som konsult lärt mig.
Läs Martins utomordentliga inlägg den 18 april, om och om igen. Se sedan till att genomföra hans punkter, envist och målmedvetet! Det finns inga genvägar.
Sidor
Jag ska ge lite av mina intryck på juniorverksamheten utifrån det pågående lägret i Varberg. När lägret planerades i höstas skissades ett program beståstående av tävlingar från morgon till kväll och att det samtidigt skulle hållas JSM-lag. Allt skulle hållas ute på Kinnagården med ev. spellokal JSM-lag i BK Albrekts lokaler. Minsta antal deltagare för lägret var 20 deltagare.
När anmälningstiden började gå ut och det var nio anmälda, ifrågasatte jag lägret eftersom jag visste att tre av dom anmälda var våra 11-åringar och knappast kunde vara med på hela programmet.
Beslutet från SBF blev att vi kör lägret. Då undersökte vi om vi kunde flytta det till våra bridgelokaler och så blev det. Tyvärr missade vi att klubben hade byggt bort duschen, som tidigare fanns. Samtidigt stöpte vi om programmet i all hast med andra aktiviteter vid sidan av bridge.
SBF har ställt upp med en ledare och resten av ledare/personal för att klara lägret har varit ”ideella” krafter från klubben. Totalt har vi varit 9 personer som har engagerade! Det hade krävt lika många ledare om det hade varit 30 juniorer! Kanske något färre för det går inte att spela bridge på 6 juniorer!
Så över till lite funderingar:
- Det hade varit bra om SBF hade gjort en koll vad juniorerna kan i bridge före de kommer till lägret, så lägret kan anpassas efter dem. Nu höll jag lite improviserad utbildning för dem.
- Efter lägret bör SBF ta kontakt med och vad de tyckte, samt följa upp denna grupp (de är jämnåriga och kommer från sex olika klubbar). Kan det bildas ett gäng som återses i Örebro eller tidigare?
- Våra 11-åringar fixar vi, men finns det fler i vår närhet. Det pratas redan att vi ska ordna ett dags läger för dem (en lördag i maj). Lyckas vi med denna satsningen kommer vi ha ett nytt U16-landslag. Men även vi behöver utbyte.
Tänk vad bra det hade varit om SBF hade en juniorkonsulent som kunde jobba med dessa och andra frågor.
Det är skoj att jobba med juniorer.
Sidor