Många gånger har det sagts: vi har världens bästa juniorer, men väldigt få. Nu har återigen (för tredje gången om man räknar par och lag) JSM ställts in.

När jag förra året klagade på antalet juniorer sa man att antalet var friserat förr. Märkligt nog spelade vi distriktskval och sedan semifinal i JSM lag innan man (vilket jag som mindre framgångsrik junior på början av 80-talet hoppades) fick spela final.

Att samarbetet med Danmark bröts (någon upprörd skribent framhöll att vi fått minskat antal deltagare eftersom mästerskapen inte avhölls på svensk mark, något som inte precis utvecklingen bekräftat) kanske var bra eftersom vi nu ser det hela i sin nakna eländighet:

VI HAR EN AKUT JUNIORKRIS I SVERIGE!

För några år sedan skrev juniortruppen ett öppet brev till styrelsen. Resultatet blev, efter ett par upprörda svar från styrelsen om hur fel vi hade, att vi bildade en projektgrupp som la fram ett förslag benämnt ”Juniorlådan”.

Min besvikelse var stor när det från styrelsen framhölls att man inte ville engagera sig mer än passivt: initiativ och framdrift ska ske på klubbnivå och förbundet bidrar med stöd i form av material och viss annan aktivitet (som ex vis träffar för ledare).

Som jag ser det är detta fullständigt fel approach. Att jobba med juniorrekrytering innebär flera arbetsamma steg och en stor uthållighet. I tråden ”Image” framhåller jag också att vi jobbar i en uppförsbacke vad gäller allmän syn på vad bridge är. Det finns idag flera studier som bekräftar bridgens positiva effekter i skolan, men vad vi behöver är ett aktivt PR-arbete.

Vi har bra tekniker som bl a tagit fram ett utmärkt utbildningsmaterial. Men ett sådant material är inte så användbart om man inte har några juniorer att lära ut till…

IMO behöver vi en från centralt håll starkt understödd process. Detta kräver säkerligen minst en heltidare som BARA arbetar med juniorrekryteringsfrågor, och det kostar förstås pengar. En övergripande strategi och ett samordnat arbete KAN – utan att garantera något – möjligen vända den katastrofala trenden.

Se på ”skolebridge” i Danmark (bl a på Facebook). I Norge finns det speciella juniorklubbar. Se på Frankrike, Polen, USA! Dessa länder mäter vi oss med vad gäller den absoluta eliten, så varför ska vi då vara i strykklass vad gäller juniorrekrytering?

Min uppfattning är att vi måste förbereda en diskussion och diametralt ändra SBFs angreppssätt på juniorrekrytering (+utbildning +klubbintro). Det förutsätter ett allmänt engagemang från klubbar och distrikt att påverka, och min förhoppning är att man vill göra det inför, och under, Riksstämman i höst.

”En ideell organisation är aldrig mer än en generation från sin egen undergång”

Citatet kommer från en skicklig och entusiasmerande föreläsare, Bengt Samuelsson, som jag mötte under min studietid. Om det är sant har vi bråttom nu.

Vårt Bridgeförbund har gjort många lovvärda (dyrbara?) försök att bli antaget/godkänt som idrottsrörelse, hittills utan framgång, tyvärr. MEN….en idrottsrörelse prioriterar väl alltid ungdomsverksamheten? Utan undantag! Vad gör förbundet? Har vi inte ett samhällsansvar att engagera ungdomar? Vilka beslut tas för att öka rekryteringen? Hur mycket anslås i budgeten för att aktivt stimulera detta? Hur många arbetstimmar lägger kansliet/förbundet ned på aktiv ungdomsrekrytering? Minibridge var ett utmärkt projekt, men uppföljningen? Båten sjösattes men sedan fick vinden styra, inte lätt då att komma till sitt mål? Dessutom, vilket är rekryteringsmålet?

Det här var IMO ett märkligt inlägg. Jag är ingen expert i vetenskapen ”Change Management”, men en del har jag allt läst. Inget av det jag studerat stödjer i alla fall att förändringsarbete inom en organisation ska (be)drivas nedifrån. Tycker Peter att i ett företag det är de anställda som ska formulera strategier och sätta upp ett program för förändring medan ledningen och styrelsen ”stödjer”?

Vi har väl ändå valt personer till höga förbundsämbeten med förtroendet att det är DE som ska leda oss klokt?

Däremot kan basen förstås påkalla eller föreslå förändringar och ställa upp och hjälpa till med att arbeta för den, och det är precis det som händer här.

Att kalla detta för en ”j-a massa gnäll” är osakligt och felaktigt. Lars har ställt upp, och fortsätter göra det, som få för våra juniorer. Eva har lagt ner otaliga arbetstimmar på professionellt arbete på coachning och teambuilding för våra juniorlandslag. Bägge, naturligtvis (!), utan någon betalning.

Min egen insats får andra bedöma. Men förra året, precis när jag avsagt mig kaptensuppdraget, i början av sommaren, tog jag kontakt med min dåvarande chef, tillika styrelsemedlem. Jag erbjöd mig att ställa upp och ta vid där ”Juniorlådan” gått i stå: hjälpa till att formulera en strategi för juniorrekrytering och vidare arbete. Förutom två muntliga kontakter kom ingen reaktion. Efter det att två månader gått utan återkoppling sedan den senaste korta diskussionen, då jag bad om att man inom styrelsen skulle diskutera evt intresse, kunde jag i november – nästan ett halvår efter det första förslaget - konstatera att inget intresse förelåg.

Det är bekvämt att inte göra något! Vi människor är i grunden inte särskilt förändringsbenägna, men vi som arbetar eller arbetat med juniorfrågor ser den kris vi har. Att då anklagas för att prestera en ”j-a massa gnäll” är givetvis inte särskilt motiverande. Det hade förstås varit intressant att höra om medlemmar inte anser att det föreligger någon juniorkris, eller att man av annan anledning inte bör göra något. Eller kanske de själva har något förslag på vad som bör göras eller kan dela med sig av vad man redan gjort?

För det är klart, anser man att allt är bra och vi inte bör kavla upp ärmarna och ta tag i det här så kommer det inte att hända något hur mycket än en styrelse eller Riksstämma bestämmer. Så visst behövs det att medlemmar och klubbar runt om i Sverige är villiga att börja jobba med det här; på ett realistiskt, planerat och uthålligt sätt. Med detta menar jag att man måste etablera en process som inte försöker göra allt på en gång utan i stället ser till att alla hörnstenar finns på plats, och hellre på ett visst antal utvalda platser än (i början) för utspritt. Man måste också låta det ta den tid som krävs för att alla inblandade ska ”hinna med”, och det inkluderar ex vis skolor och – som jag ser det – imagebyggnad. Man måste m a o ha ett bättre helhetstänkande!

I sin tur betyder – i alla fall för mig – ett ”helhetstänk” att det är givet att det måste formuleras, styras och stödjas från centralt håll, både för att samla olika tankar och att på bästa sätt använda resurser.

För egen del anser jag att det vore katastrofalt och närmast brottsligt mot vår tankesport att inte göra något! Och enligt min uppfattning måste vi ha eller få en ledning som är villig att leda oss hjälpare till ett resultat och en förändring!

Men, jag kanske har fel.

Det är så konstigt att vi har en juniorkris samtidigt som vi har världens bästa juniorer, och därmed hyggliga förutsättningar att ragga nya med hjälp av dom.

Det kostar såklart en rejäl slant - men avlöna två av våra tjejjuniorer att åka runt och ragga. Jag tänker mig att man ska sikta på att attrahera tjejer endera på gymnasienivå eller första året på universiteten. Berätta att den coola (nåja) bridgen har fått oss att resa världen över och vinna allt som går att vinna.
Varför sikta in sig på tjejerna? Jo, då kommer killarna automatiskt, är det något som unga smarta killar vill göra så är det att umgås med unga smarta tjejer.

Ola, problemet är att det inte är SÅ lätt att få tag i juniorer.

Naturligtvis är det en bra idé att få några yngre krafter att hjälpa till med bl a skolrekryteringen. Men det räcker IMO dessvärre inte.

Vi har några hörnstenar i juniorrekryteringen, och min uppfattning är att SAMTLIGA måste falla på plats för att vi ska lyckas:

1- Vi ska se till att få imagen vi behöver. För unga: det är kul och coolt! För skolan och föräldrar: ett spel som är utvecklande på X antal fronter. När vi väl kommer till skolan måste manegen vara krattad!

2- Komma in i rätt miljö. Skolan måste släppa in oss på schemat och vi måste skapa regelbundenhet. Fritidsgårdar kan vara ett alternativ; själv tror jag mindre på det. Vilken åldersgrupp? Hur ofta? Skolor tenderar dessvärre att se oss som en plats man kan skyffla dem som inte vill spela fotboll eller fördjupa sig i matematik, och man lägger konsekvent studiedagar och annan frånvaro till de dagar man har ”Elevens val”. Här kommer imagen in igen!

3- Bra rekrytering: här kan Olas förslag komma väl till pass. Bra att inte ha en mängd gråhåriga äldre gentlemän (som jag själv, fast man då kanske kan stryka ”gentle”) som mässar, utan unga spelare som kan vittna om hur kul det är och vilka möjligheter man kan få (läger, resor, kontakter…). Men, i Varberg hade man stor framgång med ”morfars och mormorsbridgen” där typ 70-åringar kom med sina barnbarn – flera U16-spelare kommer från just det spåret!

4- Resurser att leda uthålligt. Skapa en kritisk massa av ledare så att inte allt hamnar på en eller ett par personer (om man inte betalar, men det är det få som kan/vill). I början krävs nästan alltid en ledare per bord. De som är där måste vara intresserade och entusiastiska, men behöver inte vara hyperetablerade klubbspelare. (En eloge till Norrköpingsbridgen som har många ledare som glatt ställer upp ofta och mycket!)

5- Det kanske svåraste av allt: få ungdomarna till klubben. Visst kan man anföra att det är bra i sig att lära ut bridge, kanske några senare i livet drar sig till minnes och tar upp bridge igen. Men vårt mål måste väl ändå vara att få juniorer till klubbarna? Då krävs dels att klubben fixar till så att ungdomarna bjuds in och att man sedan genomför en regelbunden kul aktivitet, och kanske också kompletterar de(n) ordinarie spelkvällen(-arna) med ett par juniorbord där man kan börja och sluta lite som man vill och där någon kan rycka in och hjälpa till. Och så krävs förstås en viss kritisk massa av ungdomar – det är viktigt att ungdomar ser andra ungdomar.

Får man till ett par skolor på en ort (jag tror: bättre en klass var i två skolor än två klasser i en) kan man ordna skolmatcher, får man till två skolor i ett distrikt kan man ordna stadsmatcher.

6- Uthållighet. Det kommer att ta några år innan vi ”fått upp andan” och det är lätt att ge upp.

Det här är förstås mina synpunkter. Min poäng är att jag anser att vi måste diskutera så att alla goda idéer kan komma fram och leda till något konkret. Då behövs samordning…

Jag tycker det är oerhört lågt att anklaga nån för fusk på det sätt som du nyss gjorde. Det hör inte hemma här.

Hans Kvick skrev:

Jag tycker det är oerhört lågt att anklaga nån för fusk på det sätt som du nyss gjorde. Det hör inte hemma här.

Definitivt inte på en anslagstavla.

Många, många av oss har en ideell ådra i vårt inre. Vi tar gärna fram den och det är naturligt att bidra i de sammanhang som vi befinner oss i och som vi själva brinner för.

Ideella krafter som brinner för något kan utföra storverk. Men för att detta storverk ska ha en chans att bli något mer än ”one night stands”, det vill säga något som inte faller om en eller par personer blir sjuka, får ändrade livsförhållanden, flyttar eller något annat som kan hända vem som helst, så måste det finnas en övergripande struktur i vilket det egna arbetet kan haka tag. Självklart ska det bedrivas juniorarbete lokalt, men när man har fått tag i några stycken, så går det inte att räkna med att deras favoritsyssla ska bli att gå till klubben och spela med åldringar som de flesta av oss definieras som i deras ögon. Det måste finnas aktiviteter som är riktade till juniorerna, och ganska tidigt möjligheten att träffa fler juniorer, utöver de få (1,2, 3, 5, 7?) som man blivit på sin hemmaklubb. Det måste vara enkelt att få till små tävlingar till exempel. Finns det 4 juniorer i Norrköping borde vi kunna erbjuda en dags tävling i Stockholm, Varberg, Sundsvall eller varhelst det finns lika många till.

Jag frågar efter dem/oss som vill jobba för att juniorerna ska vilja komma. Men jag frågar också efter dem som på ett övergripande plan vill hjälpa till att strukturera, och efter dem som vill tänka in det i en större budget, efter dem som tycker att om det bara finns en enda junior som vill satsa på sin bridge på en klubb, så ska vi göra allt vi kan för att det ska vara möjligt och att man ska få den support man vill ha och behöver.

Vi har världens bästa juniorer, mätt till resultat i internationella tävlingar. Men om någon inte kan vara med längre? om någon tappar lusten? om någon tycker att det är för kämpigt att hålla nivån nu när det inte finns någon enda person som frågar hur det går för dem? Då kommer denna sanning att snart vara historia.

För att ta Lars på orden och säga att Kejsaren är naken; min junior som har varit med i U16 ett par år, har gått hela tiden sedan fjärdeplatsen i JVM, utan att någon från varken klubben eller förbundet har ställt frågan: hur går det för dig nu? Ingen juniorkapten, inget truppläger, ingen utbildning för en som kommit lite längre, no nothing….

Vi måste vilja jobba på alla nivåer nu, inte skicka frågan mellan oss och säga att det är någon annans ansvar. Och vi vi har ju världens bästa sak att jobba för, en aktivitet som utmanar, utvecklar, stimulerar lärande, bidrar till ökad kommunikationsförmåga, helt enkelt en sysselsättning för dem som har sin bästa muskel i huvudet och inte i benen. Kom igen, visst kan och vill vi!

Vill dock mana till försiktighet vad gäller andra spel. Kanske man kan blanda med typ Monopol eller brädspel? Vi vill (väl?) marknadsföra bridgen som en aktivitet som utvecklar, kanske t o m som en social ersättning för/komplement till dataspel (något som jag tror de flesta föräldrar oroar sig lite för) och fjärran från penga-gambling?

Starta kortspelsföreningar för juniorer med bland annat Magic: The Gathering och Bridge.

Bra Lars, och andra som kämpar för detta. Det slår naturligtvis tillbaka mot styrelsen om vi tappar en generation bridgespelare, att påstå annat är bara löjligt. Arbetet med att få in nya unga bridgespelare måste drivas professionellt, med en klar definition och delmål.
Detta kan förstås bara initieras och även finansieras av de som sitter på stålar och makt. Icke att förringa de som på distriktsnivå brinner för detta och utför mindre underverk med begränsade resurser.
Kan inte låta bli att förundras och förfäras av innebörden och avslöjanden i många inlägg i tråden.

Lars, tack för dina som alltid kloka och vänliga ord. Men huruvida någon kontakt från styrelsen togs med just mig är egentligen inte så intressant. I all min högfärdighet så inbillar inte ens jag mig att jag är Guds gåva till juniorrekrytering .

Det är själva attityden som är problemet. Den första reaktionen på det ”öppna brevet” 2016 var ”taggarna utåt” och en klapp på våra juniorhuvuden att förbundet minsann gjorde massvis för juniorer. Och visst har man gjort en del, men vad vi var ute efter var ju övergripande insatser med en helhetssyn för att få fler.

Läser Jans inlägg att ”Påsk-lägret” samlat 9 juniorer. NIO!!! Jan är en hjälte och en förebild och såväl hans insatser som kvalitén på lägren förtjänar 200 deltagare! Givet hur populära lägren är hos juniorer speglar det återigen juniorkrisen!

På Distriktsträffen 2016 blev jag – rätt arrogant ansåg jag då, men kanske färgad av min sinnesstämning – tillrättavisad. Styrelsen skulle absolut inte aktivt lägga sig i juniorrekrytering, det ska ligga på klubbarna, och dessutom har vi en juniorkommitté. Fair enough, men var ser vi resultaten?

Som jag skrivit i andra inlägg, jag har viss erfarenhet av projektarbete från mitt arbetsliv (och andra jag mött som haft minst lika stor erfarenhet säger samma sak): ett projekt som inte startas och aktivt stöds av toppen (här styrelsen) är dödsdömt innan det ens sjösatts.

I stället hänvisade styrelsen till distrikt och klubbar och kunde på sin höjd stödja materiellt. Ja, förutsatt förstås att det inte kostar pengar då, för budgeten är ju avhängig det faktum att man hellre tar gift än höjer medlemsavgiften… Då backade jag ur!

För att återgå till hösten 2018: mitt förslag var att diskutera en möjlig väg framåt (där jag kunde hjälpa till och möjligen leda ett projekt) med SBFs styrelse. Hade man lika halsstarrigt som 2016 förkastat allt vad förändring heter så hade det snabbt tagit slut.

Vi har en styrelse med flera fantastiskt kompetenta personer i fråga om organisation av bridgetävlingar, och som till sitt förfogande har bland världens bästa tävlingsledare. Vår Festival har världsrenommé. Lanseringen av Svenska Cupen har varit, vad jag vet, en succé.

På IT-sidan ropar man av tjänster av en synnerligen kompetent Tomas Brenning och har en icke föraktlig in-house-kunskap hos de anställda.
Med detta i bagaget är det närmast obegripligt hur illa skött BIT-projektet var de första åren. Det var mycket ”smooth-talking” på Riksstämmor och Distriktsträff, men var fanns substansen?

Från mitt perspektiv något ännu allvarligare: hållningen av ”förvaltarskap” snarare än ”vision”. Vi har ett projekt där vi ska fixa 30 000 medlemmar på nu något mer än ett år. Jag kan inte se annat än att meddelandet från styrelsen har varit ”Men, fixa ni det, klubbar!”.

För att dra parallellen med juniorer (för andra medlemmar är givetvis också hyperviktiga): en projektgrupp borde ha bildats med representant från, eller delegerad av, styrelsen som handgripligen och i direkt kontakt med ”basen” skulle gå igenom strategier och taktik för att komma till målet. Sätt upp delmål, rapportera månatligt, etc, etc. Men, nähä…

Vi behöver förändring, och vi behöver den nu!

Att förändringsarbete måste drivas från toppen i en organisation är egentligen trivialt – i annat fall finns vare sig resurserna eller prioriteringarna i den dagliga verksamheten. Det har 25 år som konsult lärt mig.

Läs Martins utomordentliga inlägg den 18 april, om och om igen. Se sedan till att genomföra hans punkter, envist och målmedvetet! Det finns inga genvägar.