BRIDGEELYSEISK?

Rubriken kan tyckas märklig men den är ju i högsta grad adekvat för oss som fastnat i detta Schlaraffenland. Hur kommer det då sig att en hobby i form av ett kortspel kan vara så fängslande? Stackars oinvigda människor kallar ju oss för nördar e.dyl. Naturligtvis är det av ren okunskap men beror det på avundsjuka eller beundran? (Nörd kommer från engelskans slangord nerd och är en stereotyp benämning på en person som har ett fixerat intresse eller intresse-område. Ordet användes första gången 1950 i Dr Seuss bok If I ran the Zoo men då med betydelsen av en särskild djurart. Fram till slutet av 1900-talet användes ordet nörd oftast negativt, ibland som en direkt synonym till tönt, men idag används ordet minst lika ofta positivt*.)

Ja, men det ju helt rätt! Vi har ett starkt intresseområde (dock inte fixerat)
och är en särskild djurart som alla andra samt nördar i positiv bemärkelse.
En nörd har mer och mer fått betydelsen av en person som verkligen går in för något och oftast är mycket bra på det. Känns bra att uttrycket ändrat karaktär för när jag först hörde det tänkte jag på en matematiker med hornbågade glasögon och pipa som satt och löste olika graders ekvationer med en framtoning som Stig Helmer. Okunskap, avundssjuka och motvillig beundran stavas den uppfattningen. Tack och lov har jag i alla fall lärt mig
räkna till tretton plus lite procentberäkning.

Nu går vi över till magin. Har ni tänkt på att när vi var barn var vissa leksaker besjälade? Snuttefilt, teddybjörn (vet ni förresten hur detta ord uppstått?) o s v är bra exempel på det. Då vi blir vuxna ersätts denna känsla av något vi kallar affektionsvärde men det gäller inte kortleken. Ungraren Robert Darvas beskriver som en god schamanist** detta i sin briljanta bok Tvärs genom leken där alla kort uppfattas som besjälade. Den lilla rackartussen klövertvå kan ställa med stora problem för den mäktiga kungafamiljen!

En annan märklighet är att ambition i partävling emellanåt slår klass i en rond. Det måste ju ge nybörjare och nya spelare en enorm kick att ge världsmästarna en snyting och dessutom en känsla av att ingenting är omöjligt. I vad för sport/hobby kan man slå en världsmästare? Inte i friidrott i alla fall. När jag började var vi glada för medel mot toppspelare men nu efter lång tids spelande åker man då och då på en rondförlust mot ett nybörjarpar. (OBS! Jag är ingen världsmästare.) Det är inget särskilt med det men nog känner man lite avundsjuka mot den glädje de visar när det går bra och framförallt det kolossala intresse de har. Det minns jag med välbehag och tack Jan Wohlin för den fina kursen du höll.

Beträffade kurser eller om man nu är autodidakt. Jag tycker det är bra att speciellt unga duktiga spelare som inte hunnit få ihop ett startkapital ännu nu får chansen att göra karriär inom bridgen och försörja sig på den. De flesta av oss är hobbyister men så finns det de som viger sig liv åt bridgen och förutsättningen är då att det finns en inkomstkälla. Det har möjliggjorts genom bridgeintresserade filantroper och prispengar. Varför ska det inte gå att tjäna pengar på bridge? Det går ju i nästan allt annat för de som är bra på nåt. Det ger god PR för bridge och lockar till sig nya utövare,.Bra om alla förstår det och inte tycker det är fel att köpa en lektion. Min golflärare sa alltid, buy you a god game***

Dramaturgin är också ett fascinerande inslag. Jag tycker bridge har ett
stort inslag av skidskytte i sig. Tänk själva. Här kommer den överlägsne
astmasjuke norske skidskytten Nils Perlemo till sista kontrollen. Han leder stort men bommar två skott och lämnar stationen som sjua. Om man överför resonemanget på bridge så verkar det klart när ett par leder överlägset med ett fåtal brickor kvar men då är olyckan framme med två bottnar. Pressen att prestera finns där och marginalerna är små men det fina är att en tävling är klar först när sista brickan spelats. Det är ju självklart men man är liksom aldrig borta utan man kan vara ganska långt efter och få till en rökarspurt och ett gott resultat. En bridgelegendar sa till mig en gång: ”Det finns ingen som spelar bättre än jag”. Tystnad…men efter ett tag kom det: ”Däremot finns det massor som spelar lika bra!”

Jag har tidigare berört att vi är nördar men är vi drogbrukare också? Droger definieras som något som är giftigt, som gör den som använder det påverkad och som man kan bli beroende av. Alkohol och tobak är av någon anledning lagliga droger fast man vet de är skadliga för såväl användaren som omgivningen (tobak). Tänk bara när rökarna höll på att förstöra bridgen.

Astmatiker, allergiker, hjärtsjuka eller de som bara tänkte på sin hälsa i allmänhet var tvungna att ransonera sitt spelande. Röken låg ofta så tung i lokalen att Lützendimman i jämförelse torde varit en bagatell. Jag kom ihåg att en hel del spelare rökte Commerce. Det var en liten och kort cigarett som skulle vara mindre farlig. Det kanske den var också men rökaren tände cigaretten, drog uppskattningsvis 3-4 bloss, och tände sen en ny medan den tidigare låg i askkoppen och rykte. Konsumtionen ökade alltså lavinartat så det gick nog på ett ut om den var mindre farlig eller inte.

Oroande var det dessvärre för dem som satt bredvid också. I Sundsvallronden
för ett antal år sedan böjde sig en rökare oförsiktigt över Bert Sjödin varpå det tog eld i dennes hår. Bert var förutom en briljant bridgespelare en något eldfängd person så jag antar att den provokationen skapade en rejäl reaktion. Jag vet inte vad som hände men man får ju hoppas att ”jävla människa”, om det med rätta uttrycktes, fick passera ostraffat. Nåväl, en naturlig avgång och ett rökförbud har kommit tillrätta med detta så tonåringar får inte längre bannor av sina föräldrar för att de börjat röka när de kommer hem. 

Det är svårt med droger. Ibland är kaffe kombinerat med ostsmörgås cancerframkallande men nu är tydligen koffeinet bra för hjärtat och en tid skulle men inte äta gulan i ägget utan bara vitan och nu bara gulan eller om det nu var tvärtom. Akrylamiden i chips är också en glädjedödare.
Jag måste gratulera oss till att vi funnit den optimala drogen. Man skulle kanske kunna säga att bridge är ett opium för folket****. Kanske inte ungdomens källa fysiskt men däremot psykiskt. En drog som befrämjar mental hälsa. I detta uttryck ingår så mycket men det kan ni tänka ut själva. Vad säger ni om jag säger att bridge också är fungerande sjukvård? Tänk om man kunde göra en undersökning av låt säga 100 65-åringar som spelar bridge kontinuerligt jämfört med 100 som inte gör det? Ren spekulation från mig nu men jag tror bridgespelarna skulle klara sig avsevärt bättre.

Tyvärr när man blir lite äldre träffar man på en hel del spelare med allvarliga åkommor men, lite överdrivet, så länge man kan spela fungerar det säger de. Jag vill driva det så långt att jag skulle rekommendera läkarna att skriva en remiss till bridgeskolan i stället för till hjärnrehab för de som haft stroke. Ja, varför inte? Vi kanske skulle skicka ut missionär till de förbund som representerar de drabbade. Tänk den varningstext skolan kunde ha: Detta spel är starkt beroendeframkallande men nyttigt för hälsan!

Jag har gjort ett försök att redogöra för faktorer som fångar oss men måste hoppa över en del. (T e x att pengar inte är en förutsättning för att spela. Jfr t e x elitloppet utan totalisator eller poker utan pengar.) Blir för långt annars men jag måste påpeka alla olikheter som ändå förenat oss i ett polygamiskt äktenskap. Vi har bevisat att blandäktenskap fungerar utmärkt för hur skulle vi annars kunna vara vänner efter 30-40 år? Olika uppfattningar om bud har vi haft och ibland har man fått rätt och ibland fel. Troligen skulle våra politiker behöva göra ett studiebesök på klubben men helst efter avslutat spel och se hur vi pragmatiskt med hjälp av lyssnande spelare löser det som var olösligt.

Nåväl, jag hoppas fortsätta se 90-åringar möta tonåringar eller spela med varandra, friska med sjuka, människor med olika religion o s v. Bridge är
ingen universalmedicin men i mångt och mycket så nära man kan komma.

Herminator