Som försvarspelare har man inte några andra möjligheter att tala om för sin partner vad man har för kort än genom utspel och markeringar.

Det finns några olika typer av markeringar vilka beskrivs här nedan.

Styrkemarkeringar
Den absolut vanligaste markeringen kallas Schneider och där visar ett lågt kort bra i färgen och ett högt kort dåligt i färgen.
Så om man exempelvis har följande kort i spader
♠ K Q 8 6 4
så kan man lägga fyra (sitt lägsta) för att visa att man har bra i färgen.
Om man istället har
♠ 8 6 4
då lägger man åttan för att tala om att man har dåligt.

En markering är inte genomförd förrän två kort lagts i färgen. Har man
♠ 4 3 2
Då lägger man fyran först och sedan tvåan - och det är först då partnern kan veta att man hade dåligt. I första exemplet visade ju fyran bra kort!
Men partnern till den som markerar ser ofta fler kort (han har själv och bordet har några) så kan man ofta räkna ut om det visade bra eller dåligt.

När utför man en styrkemarkering?
Det finns två typiska tillfällen när man styrkemarkerar.
1) När man sakar - här kan man välja ifall man sakar ett lågt kort i sin bästa färg eller ett högt kort i sin sämsta färg. Man ska ju inte markera bort stick!
2) När partnern spelar ut ett högt kort, t.ex. Esset så markerar man med lågt kort om man har kungen eller damen och ett högt kort ifall man saknar det.

Längdmarkeringar
En längdmarkering utförs för att tala om för partnern om man har udda eller jämnt antal kort i en färg. Det kan ju vara väldigt viktigt i vissa lägen.
Den vanligaste längdmarkeringen kallas ”Malmö” och då visar lågt-högt ett jämnt antal kort i färgen och högt-lågt ett udda antal i färgen.

En längdmarkering används oftast när spelföraren spelar en färg. Ett exempel är när bordet har en bra färg men ingen ingång, och vi har esset. Då gäller att veta när man ska ta för esset, för man vill ju inte släppa stick i onödan, utan ta i rätt tillfälle.

Exempel:

Partnern spelar mot 3 NT ut klöverdam som spelföraren tar med esset och spelar rutersju. Väst längdmarkerar med åttan och Öst lägger lågt första gången och tar med esset andra gången.

Indikatormarkeringar
Det finns flera vanliga indikatormarkeringar som Lavinthal och Oddball.
Lavinthal är den vanligaste och den indikerar om man vill ha en högre eller en lägre färg i vända av partnern. Det klassiska exemplet är när jag spelat ut för stöld och partnern indikerar hur jag kan få in honom för att få ytterligare en stöld.

Exempel:

Syd spelar 4 ♠ och Väst spelar ut sin singelklöver till esset. Öst vill med sin vända tala om för partnern att vända med hjärter efter sin stöld och gör detta med tian. Efter stölden vänder Väst med hjärter till ess och försvaret hinner ta en till klöverstöld för en straff. Utan Lavinthal-signalen måst Väst gissa mellan att vända med hjärter eller ruter.

Oddball är ett sätt att i andra stick tala om ifall man tyckte utspelet var bra eller inte. Det är en rätt avancerad markering. Vissa spelar så att ett högt kort visar att man tyckte om utspelet medan andra spelar så att ett lågt kort visar att man tyckte om utspelet.

Läs mer:
Markeringar
Längdmarkeringar i Svensk Bridge