I det Stockholmsgäng jag lärde mig spelet gällde och gäller följande: Att ta sistan på Englund är stilpoäng. Om man däremot tar sistan på just rutersju måste partnern bjuda på öl.

För många år sen var hustrun och jag i Bordeaux och spelade nåt som kallades Öppna EM-mixed. Det gick inget bra för oss, så det blev sidotävling. I näst sista ronden mötte vi ett par infödingar. Vi bjöd 5 ruter på en sekund, och spelet tog inte längre tid det.

När det var två kort kvar la jag fram det ena med baksidan upp, och så sa jag till motståndarna på min gräsliga skolfranska:
”Nu ska vi se om hustrun varit uppmärksam. Vad är det här för kort?”
Bim hade förstås ingen aning, men eftersom jag satt och larvade mig spelade hon med, och svarade gravallvarligt:
”Klöveråtta.”
Jag vände upp Englund, och tog fram det sista kortet.
”Och detta?”
”Rutersju.”
Motståndarna tappade respektive hakor, och undrade vad katten vi hade i sidotävlingen att göra.

• Englund - klöver åtta.
  Ur PASS nr 3 1988:

”Många har säkert undrat varför i
all världen ett spelkort har ett efternamn. En som vet är Gunnar
Hallberg. Så här berättar han:

– Det var på City i början av 70-talet. Vi var många som spelade där
även på dagarna. En av de ivrigaste
spelarna var Åke Englund, ”grosshandlarn” kallad. Han gillade att
spela rummy och stopp.

Det här stoppspelet var sådant att
varje spelare fick sex kort, förhand
la ut ett lågt kort och varje spelare
skulle sedan täcka den föregåendes
i samma färg. Den som hade högst
fick vända och spela ny färg. Det
gällde att först bli av med korten.

Och så hände det en dag att ”grosshandlarn” blev stor på en klöveråtta. Det var naturligtvis något mycket ovanligt att inte någon högre klöver än åttan hade delats ut.

Han började betrakta den som sitt
turkort och pratade så mycket om
det att kamraterna började kalla åttan för Englund.”