Gunnar Björkman berättar en trevlig historia som utspelade sig på 70-talet.

I Bridgetidningen 2020:3 fanns en artikel om brickläggningsmaskinens historia och hur många i Sverige som kämpade för att komma förbi den mycket arbetskrävande manuella brickläggningen vid en barometer. Som väl de flesta var jag helt ovetande om att man hade börjat experimentera med brickläggningsmaskiner så jag antog att manuellt lagde brickor var det enda alternativet.

Tack vare datorn fanns det dock redan i mitten på 70-talet en möjlighet att komma förbi den manuella brickläggningen vid en barometer. På min arbetsplats, Institutionen för Informationsbehandling på Stockholms Universitet (SU), fick vi i början på 70-talet en så kallad minidator från Hewlet Packard (HP) och jag insåg efter något år att här fanns en möjlighet att slippa lägga brickor till en barometer. I en helt vanlig partävling kan någon vid bordet, eller tävlingsledaren skriva in resultatet från en bricka på en terminal och sedan beräknar datorn ett sammanlagt estimerat resultat för alla brickor som dittills spelats en eller flera gånger och vid tester fungerade det alldeles utmärkt.

Till skillnad från en vanlig partävling tilldelas varje par från början medel på alla brickor. När enbart ett bord spelat en giv får det par som fått pluspoäng 70% av toppresultatet och paret de mött 30%. När två bord spelat brickan fördelas poängen 80%, 60%, 40% och 20% och när fler bord spelat brickan ändrades procentsiffrorna efter hand Naturligtvis måste man ta hänsyn till om två bord fått samma resultat.

En fördel med programmet var att om någon insåg att de spelat ett toppresultat på brickan kunde man markera det och i fortsättningen fick det paret maxpoäng på brickan. När alla bord spelat brickan ignorerades alla sådana markeringar och slutresultatet räknades ut.

En tävling spelade i maj 1974 enligt detta koncept och den stora nackdelen var då att man var tvungen att spela på min arbetsplats på SU, för där stod datorn och för 45 år sedan var det oerhört komplicerat att flytta på en dator. För det krävdes en specialgrupp från en flyttfirma och det måste planeras veckor, om inte månader i förväg.

Datorn var en HP 2000B med sju Teletype-terminaler som maximalt hade sju nedslag per sekund. Terminalerna var och var och en inbyggda i en nästan meterhög bänk och på skivan fanns ett tangentbord med bland annat två extra tangenter, en ”ctrl”- och en ”Enter”-tangent. Ett lokalt nätverk fanns mellan terminalerna och datorn, tre terminaler användes för inmatning och fyra för utmatning. Dessutom fanns det en högt placerad teckenskärm som skrev cirka 20 tecken per sekund och som visade den aktuella ställningen, ett för sin tid oerhört avancerat system. Att projektet kunde genomföras berodde till mycket stor del på de personer som hade det dagliga ansvaret för datorn; ingen av dem spelade tyvärr bridge.

Programmen var skrivna i basic och det stora problemet var att datorns arbetsminne (RAM) var mycket litet. Förutom att det kraftigt begränsade det maximala antalet deltagare var jag tvungen att göra många nödlösningar i programmen på grund av att minnet var fullt. Med undantag av de som idag kör stora och mycket minneskrävande datorspel är detta ett problem som dagens datoranvändare inte alls behöver beakta och någonting som de flesta på 2020-talet kan ha svårt att förstå.

Tester av programmen visade att man i praktiken var ganska säker på resultatet redan före de sista ronderna om det inte var mycket jämnt. De par som hade lyckats bra på de tidiga ronder fick efterhand allt högra procentsiffror på brickorna, det hade ingen betydelse hur de spelade på slutet av tävlingen om de inte blev en katastrof.

Nästan ingen som deltog i tävlingen hade använt en teletype-terminal tidigare vilket jag var medveten om och därför inledde jag kvällen med en kort genomgång och de som ville kunde också få testa att mata in en bricka. De flesta lärde sig ganska snabbt att göra det, men några vågade inte alls och några insåg inte att man måste trycka på ”Enter” så ofta som man måste.

Många av deltagarna, men inte alla, var helt fascinerade av den snabba resultatredovisningen och stod i varje paus länge framför teckenskärmen och såg på resultaten. Jag hade innan tävlingen försökt förklara hur den var upplagd, men jag kände mig tvingad att göra den presentationen ganska kort och därför hade de flesta nog inte förstått hur datorn räknade fram resultatet. Speciellt att paren från början fick medel på alla brickor konfunderade många och varför jag hade gjort det var den överlägset vanligaste frågan.

Det genomfördes bara en tävling och den spelades den 15 maj 1974 med 9 par och 27 brickor. Det huvudsakliga skälet till att det tyvärr inte blev fler tävlingar var att HP-datorn hade blivit gammal och måste bytas ut, vilket också gjordes bara något år senare. Eftersom programmen var helt anpassade för denna dator hade jag varit tvungen att programmera om det allra mesta om tävlingen skulle upprepas. Dessutom hade den nya datorn ingen teckenskärm utan i stället en oerhört snabb radskrivare och det passades inte för den här typen av program.