Måndagen den 26 februari skulle undertecknad tillsammans med Helena Strömberg, Bengt-Erik Efraimsson och Anna Zack Efraimsson återigen resa till Italien för deltagande i Montegrotto Bridge Festival.
Detta var dock också dagen då ”Snökanonen” slog till med full kraft mot Sverige och Arlanda.
Anna och Berik lyckades ändå på något sätt kryssa sig förbi en bilolycka för att sedan ha E4:an för sig själva fram till ett av de få plan som gick hyfsat i tid. För Helena och mig gick det sämre och först efter tre ombokningar anlände vi mer än ett dygn försenade till Venedig.

Resan satt tydligen i benen för i de inledande partävlingarna harvade vi kring medel, medan Anna och Berik var ”in the money” i båda.
Nåja, detta var semesterbridge och den avslutande internationella lagtävlingen huvudmålet.
69 lag kom till start och vi inledde kvalet lysande så redan i match tre stod de blivande segrarna i lag Vinci, med bland annat Lauria-Versace, för motståndet. Matchen utspelades vid midnatt och till råga på allt satte Helena mig i en stenhård 6♥. Efter att ha löst trumfen skulle jag bara bestämma mig för vilken lågfärg som skulle ställas. I ♣ hade jag singel på bordet och KDTxx på handen och till sist spelade jag på ♣-masken som sprack när ♣ till kung och ess nog hade styrt mig om till att istället spela på rutern som satt snällt. Stortorsk och hissen ned. Andra kvaldagen inleddes sedan i stil med den första, men sedan kom nattmanglingen och till sist missade vi A-finalen med en ynka VP…

Finalerna utspelade sig sedan på dagtid, vilket nog passar oss nordbor lite bättre. Men tydligen startade vi lite för tidigt för på den allra första brickan spelade jag 5♥ dubbelt som snarare såg ut att kunna bli en övertrick. För sent insåg jag att trumfen 3-0 kunde bli ett problem och plötsligt skulle jag återigen lösa singel till KDTxx i ♣. Denna gång gick masken över öppningshanden, men givetvis satte jag i kungen och ner i kontraktet. Efter denna väckarklocka gick dock allt på räls och vi vann B-finalen överlägset. Spelet i finalen fick mig att tänka på två välkända ordspråk:

Liten tuva…
På en bricka plockade jag upp KDx/-/Exxx/EKDKnxx och fick dra igång med 1♦ 16+. Helena krävde till utgång med ♥ och när hon efter några budronder skuttade till 6♥ med sina KnTxx/EKDKnxxx/xx/- hade jag ett enkelt pass. Vid andra bordet satt Anna, som ju inte direkt är känd för att hålla tyst, med 9 balans och drog igång med en dubbeltydig ♣ före den starka handen. Nu blev det inte lika lätt att få ordning på trupperna och 6♥ korrigerades till 6NT som ju var chanslöst när Berik undvek högfärg ut.

Att tala är…
I en annan av finalmatcherna mötte vi ett trevligt lag från Österrike och Helena hittade då ett 2♣-inkliv på KnTxxxx som jag höjde med Ax i stöd. Detta gav tydligen motståndarna en illusion av anpassning för de seglade upp i 4♠ som jag kunde slå för 300 som blev till 800 när spelföraren desparerat försökte gå hem i kontraktet. Lustigt nog hade vi mött samma lag i kvalet och då lyckades Helena avhålla sig från att kliva in med 1♠ på DKnTxx och ett sidoess för att sedan få nöjet att dubbla 4♠ för 500 in.
Tiga är guld!