Jag vill på förväg, redan nu innan min artikel börjat, be om ursäkt för den negativa känslan som antagligen kommer att uppstå vid läsningen av de följande styckena. Egentligen är jag inte så negativt lagd men när besvikelsen har sköljt över en så är det svårt att låta bli. Det blir så mycket lättare att hitta de dåliga punkterna, de där punkterna som man verkligen önskar någon hade tagit bort eller planerat om. De bra punkterna, de som man borde fokusera på, de försvinner så lätt. För en dålig punkt väger upp tio bra punkter. Så var ska jag börja? Antagligen från början.

För mig började det redan på måndagen när jag tog min bil och begav mig mot Tromsö. Dock är ni inte intresserade av mina fyra dagars bilresa utan av det som hände i Tromsö så vi hoppar snabbt över den delen och snabbspolar till fredagen den 17 juli. Dagen då 1st EBL Youth Bridge Coach Seminar började.
Ett par månader innan hade en inbjudan gått ut till alla EBL-länder där den som kände sig manad bjöds in för att diskutera rekrytering av juniorer, upplärning av juniorer, mästerskap för juniorer och så vidare. Tjugoåtta deltagare från femton länder har anmält sitt intresse. Många av dem var rätt unga (där ”rätt ungt” är lika med trettio) vilket jag kände var skönt.
Den första dagen började med att Micke Melander presenterade den nybildade EBL Youth Committe. Den bestod också av unga människor som alla på något sätt arbetade med juniorer. Också något som kändes positivt. Det var inte en kommitté av äldre gubbar som bara lovar men aldrig gör. Avsaknaden av kvinnliga representanter tyckte jag var märkbar, men till deras försvar så har de faktiskt en hel kvinna med i gruppen av sex personer, hon var dock inte på plats.
Vidare pratade Micke om vad man ska tänka på innan man påbörjar en rekryteringsprocess av juniorer. Frågor som ”Vad är ditt mål?”, ”Vad har du för budgett?” och ”När ska det ske?” poppade upp på powerpoint-presentationen. För mig som var på det svenska lärarseminariet två år tidigare var det enbart repetition men de som inte hade lyssnat på Micke tidigare tyckte antagligen att det var nyttigt. Även om innehållet egentligen är applicerbart på vad som helst så fort man ska starta ett nytt projekt. Med andra ord gick Micke igenom kursen ”Hur man startar ett projekt 1.0” med oss. Något som jag anser att vuxna människor borde veta och ha kunskap om men jag antar att det aldrig kan skada att få lite repetition?
Vi delades in i grupper där varje grupp skulle presentera ett förslag där man skulle rekrytera juniorer. Presentationerna började väldigt bra men när de sedan mynnade ut i en diskussion som i stort sett gick ”min metod är bättre än din metod” ville jag mest sjunka genom stolen. Vuxna män som vägrar lyssna, som vägrar ta in andras idéer och förslag, det är svårt. Jag menar, vad gör man när person A säger ”vi gör så här i mitt land” och person B tar det som en personlig förolämpning eftersom han gör på ett annat sätt? Tyvärr skuggades hela seminariet av denna inställning från vissa av deltagarna och tyvärr, men inte chockande, var det de som pratade mest.
Dagen avslutades med seminariets klart mest intressanta föredag – The Israeli kids project. Det här är ett projekt som Israel arbetat med i tjugo år och nu kan se stora utdelningar av. De har genom hårt arbete fått in bridge som ämne i skolorna och finns i trettio skolor och har runt tusen elever, alla i tioårs-åldern, som lär sig bridge.
Tänk er det i Sverige.
Ta en sekund och se er det framför er:

Alla fjärdeklassare i Sverige har bridge på schemat.

Vi kan ju i alla fall drömma.
Personligen tror jag att det vore i stort sett omöjligt att få in bridge på schemat i grundskolan. I alla fall som obligatoriskt ämne som man får betyg i. På gymnasiet är jag mycket mer öppen för det för där har vi det underbara ”individuella val” där eleverna själva får välja av skolans utbud vad de vill studera. Själv läste jag körkortsteori. Tänk om jag hade kunnat välja bridge…
Att lära en tioåring att spela bridge är inte lätt. Kan en tioåring ens hålla tretton kort i en hand? I Europa, inklusive Sverige, använder vi oss av en metod som vi kallar minibridge. Det är ett enkelt sätt att få folk att börja spela bridge för du kan spela efter tio minuters introduktion. För er som vill veta mer finns det material på SBFs hemsida. Personligen tror jag stenhårt på minibridge, inte bara för lektion ett och två, utan för en lång period. Låt tioåringarna spela minibridge i ett år. Låt dem känna på spelet, lära sig att spela. Strunta i budgivningen. Vi är alldeles för besatta av budgivning i Sverige. En nybörjare behöver inte lära sig överföringar efter 1NT.
I Israel trycker man mycket på att man ska tävla. I flera andra länder också. ”Låt ungarna tävla! Ge dem godis, ge dem priser. Då tycker de att det är roligt och fortsätter att spela.” Sånt gör vi inte i Sverige anser jag, inte till samma grad som i Israel i alla fall. Är det bra eller dåligt? Jag har inte riktigt bestämt mig än. Som tioåring är det kul att tävla, det är kul att vinna priser. Men ska man dra det till den nivån att man alltid tävlar och ger nästan alla priser och säger ”well done” till alla trots att de la kungen efter att motståndarna la sitt ess?
Det är nämligen också en del av Israels framgångssaga. De ljuger. De säger ”well done” till alla. För ungen vet ju inte vad som stämmer. Men ungen blir glad om hen får beröm och då blir spelet kul och då fortsätter de att spela. Beröm, beröm och ännu mer beröm. För mig som läst mycket teori om didaktik klingar det inte jättebra. Jag har dock specialiserat mig på gymnasieungdomar och inte tioåringar. Det finns förstås en skillnad däremellan. Men är den så stor?
Självklart ska man vara positiv och ge beröm, dock inte framför helklass om du frågar mig, och man ska göra spelet kul. Vi pratar om tioåringar, barn. Inte vuxna människor. Tycker jag att Israel har gått för långt? Kanske lite. Men det kanske bara är min svenska sida inom mig som inte riktigt kan greppa det här med att ljuga och bara försöka sälja in ett spel. För det är var Israel gör, de tar på sig sin säljkostym och säljer in bridge som vilken annan produkt som helst. Men de israeliska ungarna har ju uppenbarligen kul och tycker det är roligt att spela bridge, så är det då fel?
Hur som helst så var det oerhört spännande att höra hur de lyckats få igång projektet och fått det att växa så mycket. Det har också gett Israel framgångar inom mästerskap och fler spelande juniorer. Helgens höjdpunkt helt klart. Min sista tanke är att om man tar lite av Israels idéer och blandar dem med det vi redan gör i Sverige kommer det nog bli sjukt bra i slutänden.

Det blev lördag och vårt korta seminarium påbörjade sin andra och sista dag. Den första halvtimmen ägnades åt att göra reklam för Lettland. Egentligen skulle det nog vara information om nästa års Öppna JEM-par som hålls i Lettland. Men det var mer reklam för Lettland än evenemanget. Och om jag ska vara helt ärlig: varför behövde vi ett föredrag om Öppna JEM-par 2016? Det kommer komma informationsbrev om den tävlingen, det kommer göras reklam, alla är medvetna om hur tävlingen fungerar (hoppas jag), så varför var den punkten ens med på listan? Vi var ju där för att lära oss rekrytera och undervisa juniorer.
Härnäst pratade vi om varför EBL hade valt att kalla det för youth coach istället för youth teacher och svaret var att en lärare står och predikar medan en coach låter eleverna lära av sina misstag och skapar ett band med eleverna. Som lärarstudent blev jag inte särskilt glad av att höra denna definition.
Vi förflyttade oss till nästa punkt som skulle handla om hur man behöll juniorerna och fick dem att spela regelbundet på klubben. Jag har inget minne av att något sådan diskuterades. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som diskuterades för föredraget kändes väldigt dåligt upplagt. Någon gång började vi ta selfies av gruppen och det hela liknade mer en fritidsgård för sjuåringar än ett lärarseminarium, förlåt, coachseminarium.
Det mest vettiga vi pratade om var juniorläger och hur man kan planera dem men det föredraget fylldes också av diskussionen ”vi gör så här och det är bäst oavsett vad ni andra säger”. Så jag ägnade mest tiden åt att planera det svenska rikslägret som är vecka 44.
Här slogs jag dock av ett väldigt intressant faktum på skillnaden mellan exempelvis Sverige och Israel. För när vi diskuterade juniorläger så pushade israelerna hela tiden på att det ska vara tävlingar, de ska vinna priser, det är vad som lockar våra juniorer att fortsätta. Men av alla juniorläger jag varit på i Sverige (minst ett varje år sedan 2005) har denna attityd varit som osynlig. Fokus har aldrig varit på tävlingarna utan på det sociala. Landslagsjuniorerna brukar ”aldrig” spela med varandra utan alltid försöka spela med de nya juniorerna och sedan blir de nya juniorerna gamla och spelade med de då nya juniorerna och sedan går det runt så. Det finns en oerhört stark känsla av gemenskap. Visst spelar vi tävlingar och ibland är det en prisutdelning i slutet av varje läger men om sanningen ska fram tror jag att man kan ta bort den och alla skulle fortfarande ge lägret samma höga betyg. Det är intressant tycker jag. Den kulturella skillnaden.
Det blev dags för lunch. Dagen innan hade vi fått en stor baugette med ost och skinka till lunch. EBLs president tyckte detta var under all standard så på lördagen blev alla bjudna på lunch på en närliggande restaurang. Varför är detta viktigt? Jo, för att om EBL nu tycker att de ska ta 100E+ i startavgifter för juniortävlingar så tycker jag inte att man ska gå och spendera massa pengar extra på lunch när vi hade mat på hotellet som redan var betalad. Kanske om de ansvariga slutade skämma bort sig själva hela tiden skulle man kunna sänka startavgifterna för juniortävlingarna och fler juniorer skulle ha råd att åka och spela runt om i Europa. Tilläggas kan ju också sägas att alla spelande juniorer under JEM äter denna baugette till lunch.
Väl tillbaka efter lunch skulle det diskuteras sociala medier och mästerskap enligt schemat. Den punkten omvandlades istället till allmän frågestund och när vi började diskutera varför det är färre tjejer än killar som spelar bridge och argumenten ”tjejer spelar bridge för killarnas skull” och ”tjejer gillar inte att tävla” kom upp visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen.
Det avslutade vårt seminarium och jag checkade ut från mitt hotellrum osäker på vad jag egentligen skulle tycka om det jag hört de senaste två dagarna. Mina största frågor är väl egentligen dessa två: Varför slarvar man bort ett sådant här perfekt tillfälle? Varför är människor så uppfyllda av sig själva att de inte kan föra en intressant diskussion och utbyta idéer med varandra?
Men jag åker inte hem tomhänt. Jag åker härifrån med föreläsningen om det israeliska ungdomsprojektet. Den föreläsningen som faktiskt gav något, som var intressant. Som öppnade upp för nya sätt att arbeta. Den var jävligt bra helt enkelt.

//Erika