Sudde, du har nog rätt att sluta men avslutar då med ett kväde som ger de som spelar ny årssilver ett kväde,

**S A M L I N G V I D P U M P E N**
Ett kväde om vägen till nyårssilvret eller hur det kunde ha låtit
f öre och under Nyårssilvret för tusen år sen...

1. Våra hjältar äro tågande
med blickarne lågande,
från Nordan den isande kalla
från Söder den hjärtevarma;
idag ej avsikt varann anfalla
utan i endräkt förbarma,
Snorres ymnighetshorn Heidrun
skall med rikligt flöde löna slik karma.

2. Mandom, svendom, brud och mö
yngel, uppvuxen, ålderdomslös i kö,
gemensamt över hövan de törstige voro
efter gången natts tillvaro,
Marschen gingo i långsam takt
med löskre män, konor och otörstige ej kontakt;
målet var krogarnas Asgård
ty torra strupar tarvade vård.

3.Re´n kommit hade Öst och Väst
från Nordanland sågs högvärdig gäst,
den skägglöse dunderguden Tor Lokemo
en på Ekens alla ölstugor stambo;
han lyfte sin stånka och på ärans och hjältarnas språk
han framkvad för de till Valhall fallna en drapa
tömde bägaren med en klunk för att sen högljutt rapa.

4. Samlade voro nu alla och taktik och strategi dryftades
otaliga var de som ej förstod vad som syftades,
gramse de blev som ej begrep
skreko: ej innan tornerspelet börjat vi vill ha rep!
Nu till orda tog den harmlöse Gottfrid:
Allom betänk! Coppan är lyst i evig frid
låtom oss därför hålla tand för tunga
och istället det inträdda året lofsjunga.

5.En seren stämma nu klang sonor från underskön brud
bredstussig med Brisingam iförd tidsenlig skrud,
hade hoppressade monstruösa bröst med avgrundsdjup
klyfta
DÅ; hela salen och allt tillstädesvarande kom att lyfta.
Lagmannen Herminator Klokblom
lätt beskänkt av allsköns dryckjom
gick ock igång efter denna skönsång
och yttrade: Vi äro femtiotvå
och den som icke slår lekens minste, klövertvå,
kommer inte Valhalls gunst åtnjuta
utan Helheims onåd dessvärre ingjuta.
Nu dock dags att knalla
för St Erik på oss kalla!